stabiliseringsanordningen

Stabiliseringsanordningen är en anordning eller ett system som syftar till att öka stabiliteten i ett dynamiskt system genom att motverka avvikelser från ett förutbestämt läge eller beteende. Sådana anordningar används för att minska oönskade rörelser, störningar eller svängningar och kan vara antingen passiva eller aktiva.

Principen bygger vanligtvis på sensorer som mäter tillståndet i systemet, exempelvis riktning, vinkel, hastighet eller acceleration, och en reglerenhet som beräknar lämpliga korrigerande åtgärder. Aktuering omvandlar sedan styrsignalerna till fysiska krafter eller moment genom hydraulik, elektricitet eller mekaniska dämpare. Genom feedback används information om resultatet av åtgärderna för att justera styrningen och bibehålla eller återgå till önskat tillstånd.

Vanliga komponenter inkluderar sensorer (till exempel gyroskop, accelerometer eller vinkelgivare), en styr- eller reglerenhet (som kör ett kontrollsystem, ofta med linjära eller icke-linjära styrlogik), och aktuatorer eller dämpare (hydrauliska eller elektriska motorer, elektromekaniska stänger eller fjädrar) som utför de korrigerande krafterna.

Tillämpningar finns i fartygs- och flygindustrin med stabiliseringsfinsystem och autopilotfunktioner, flytkontroller i fordon med elektronisk stabilisering, byggnadsdamsystem som dämpare mot jordbävningar, samt i konsumentprodukter som kameragrossar och gimbalkablar. Stabiliseringsanordningar prioriterar pålitlighet och säkerhet genom redundans och fail-saf-lösningar.

Se även: stabilisering, reglerteknik, dämpare, gyroskop, autopilot.