spricköppning

Spricköppning, i tekniska sammanhang också kallad spricköppningsbredd, är avståndet mellan de två väggarna i en spricka eller sprickkanal längs normalriktningen mot sprickplanet. Det kan variera längs sprickan och förändras över tid under belastning, fluidtryck eller kemiska processer. Spricköppningen är central för hur sprickan fungerar som en kommunikationskanal för vätskor och hur den bidrar till ett materials mekaniska beteende.

I geologi och geoteknik spelar spricköppningen stor roll för hydraulisk fortsättning och permeabilitet i bergarter. Ju större öppning, desto högre potentiell fluidflöde genom spricksystemet. För konstruktioner som tunnlar, dammar och borrhålor påverkar spricköppningen stabilitet och vattenföring, och den används som parameter i modeller av spricksnurrning, avdrift och avlastning.

Mätning och karaktärisering sker med olika metoder. Fältdiagnostik kan innefatta boreholmavbildning, kalipering och icke-kontaktmått som laser- eller fotogrammetriska tekniker. I laboratorier används ofta profilometri, optisk interferometri eller mikrotötnings-röntgenkammare (mikro-CT) för att bestämma öppningsdistributionen och dess statistiska egenskaper. Begreppet omfattar inte bara medelöppning utan även fördelning, lokala variationer och tillståndet (öppen, delvis stängd, helt tätad) hos sprickan.

Faktorer som styr spricköppningen inkluderar normalbelastning, vätskepressur i sprickan, termisk expansion, kemisk upplösning eller utfällning samt friktions- och slipningseffekter. Förändringar i spricköppningen påverkar fluidflöde och mekanisk respons, vilket gör den till nyckelparameter i hydrogeologi, petroleumsutvinning och bygg- samt bergteknik.