sprickkanterna

Sprickkanterna är de synliga kanterna längs en spricka i ett material, där separation har uppstått mellan två delar. Begreppet används främst för att beskriva de ytor som bildas när ett brott uppstår och hur kanten av sprickan ser ut och uppträder i olika material och miljöer.

Användningsområden och sammanhang

Inom geologi beskriver sprickkanterna hur sprickor i bergarter ser ut och hur de formeras av spänningar, vattenförändringar och temperaturväxlingar. Morfologin hos sprickkanterna kan ge ledtrådar om sprickans riktning, ålder och den historiska stressen som bergarten har utsatts för. Inom bygg- och konstruktionsmaterial används termen för att beskriva kanterna på sprickor i betong, keramik eller metall, där kanten kan vara skarp och kutformad eller sliten och rundslipad beroende på ålder, exponering och slitage.

Egenskaper och betydelse

Sprickkanterna kan vara skarpa, skrovliga eller jämnt slipade, ofta med små brytytor (facetterna) längs sprickans kant. Deras morfologi påverkar hur sprickan sprider sig under belastning och hur kemisk eller mekanisk växelverkan weiter leder till förvärring. I fältarbete och materialanalys används studier av sprickkanter för att bedöma tidigare belastningar, ålder och hållfasthet hos materialet, samt för att uppskatta risker vid fortsatt sprickutveckling.

Se även

Fracture, spricka, sprickyta, sprickbildning och sprickmekanik.