sluttilståndet

Sluttilståndet är ett svenskt begrepp som i fackspråklig användning betecknar den sista, ofta stabila konfigurationen som ett system når efter utvecklingen enligt en given modell. Begreppet betonar att vissa tillstånd anses definitiva inom ramen för modellen, och att processen ofta avslutas när sluttilståndet uppnås. Användningen sträcker sig över flera disciplin­er, där begreppet i regel syftar på samma grundidé men med disciplinens terminologi.

Inom fysik och teknik används sluttilståndet för att beskriva den slutliga konfiguration eller de slutprodukter som uppstår när en dynamisk process har utvecklats färdigt. Inom kvantfysik och kemiska reaktioner kan man referera till de egenskaper eller tillstånd som uppträder efter en interaktion eller reaktion som slutresultat. I teoretiska modeller, särskilt i matematik och datavetenskap, används sluttilståndet för att beteckna ett absorberande eller terminalt tillstånd som inte lämnas under modellens regler.

Sluttilståndet kan skiljas från närliggande begrepp som jämvikts- eller stationära tillstånd. Ett stationärt tillstånd är tidsoberoende, medan sluttilståndet ofta ses som ett slutgiltigt mål eller en slutlig konfiguration inom en specifik modell, vilket innebär att processen inte längre utvecklas mot nya tillstånd under modellens regler. Etymologiskt kommer ordet från slut ('end') och tillstånd ('state'), och användningen varierar mellan disciplinerna och språkbruket.

Referensenivåer och exempel varierar mellan fält och sammanhang, men kärnan är att sluttilståndet utgör den sista, definierade konfigurationen som ett system når enligt de givna antagandena.