slaghållfasthet

Slaghållfasthet, eller slagmotstånd, är ett materials egenskap som beskriver förmågan att motstå brott vid plötslig eller slagartad belastning. Denna egenskap mäts vanligtvis som den energi som krävs för att bryta ett provstycke under ett slagprov, och resultaten ges oftast i joule. I vissa sammanhang kan man också ange slagarbete per ytenhet i enheter som kJ/m^2.

Vanliga slagprov används för att bedöma slaghållfasthet är Charpy- och Izod-proven. I ett Charpy- eller Izodslagprov används ett prov med en notching och en pendel som slår igenom provet. Den energi som absorberas innan brott uppnås anger slaghållfastheten. Resultatet ger en indikation på hur materialet beter sig vid snabba belastningar och hur det klarar av stötar och kalla temperaturer. Slaghållfasthet är därmed inte samma sak som draghållfasthet eller knäckegenskaper, utan fokuserar specifikt på energiabsorbering vid påverkan.

Temperatur har stor inverkan på slaghållfastheten. Många material uppvisar en duktil-till-brittle transition där de vid låga temperaturer blir sprödare och förlorar en stor del av sin energidissipation. Olika legeringar, värmebehandling, kornstorlek och porositetsnivåer påverkar också slaghållfastheten betydligt.

Användningen av kunskapen om slaghållfasthet är central vid konstruktioner och komponenter som utsätts för plötsliga eller källiga krafter, till exempel i fordons-, bygg- och offshoreindustrier. I praktiken används slaghållfasthet som en del av materialval och design för att säkerställa att materialet uppfyller krav på säkerhet och prestanda under olika temperaturer och belastningsförhållanden.