skærmning

Skärmning är processen att reducera elektromagnetisk störning eller strålning genom att omge en enhet med ett skärmande material eller en struktur. Syftet är att skydda mottagare från störningar, säkerställa funktion i känslig utrustning och begränsa exponering för elektromagnetiska fält. Inom tekniska sammanhang talas ofta om elektrisk skärmning mot statiska och lågfrekventa fält samt elektromagnetisk eller RF-skärmning, samt magnetisk skärmning mot låga frekvenser.

Mekanismerna bakom skärmning är reflektion, absorption och i vissa fall multiple reflektioner inuti skärmens yttre yta. Skärmningseffektivitet, eller SE, mäts i decibel och beror på frekvens, materialets ledningsförmåga och permeabilitet samt på hur väl skärmen är sluten. Generellt fungerar konduktiva skärmar bra vid högre frekvenser, medan magnetiska skärmar som har hög permeabilitet krävs för låga frekvenser.

Material och konstruktion: konduktiva material som koppar eller aluminium används för RF-skydd, medan högpermeabla material som mu-metal används mot lågfrekventa magnetfält. En effektiv skärm måste vara kontinuerlig och sakna luftgenomsläpp; skarvar, genomföringar och kabelöverlopp är ofta störningskällor och kräver tätningar, filtrering eller särskilda genomgångar. Jordning och läckagehantering är viktiga designaspekter.

Användning och standarder: skärmning används i Faradayburar, skärmade rum, medicinsk utrustning och elektronikindustrin. Skärmningens effektivitet bedöms i dB och olika standarder, till exempel IEC 61000-4-3 och MIL-STD-461, beskriver krav på immunitet och störningar. Praktisk utformning måste balansera effekt, kostnad och mekaniska aspekter.

Begränsningar: skärmningen är som mest effektiv vid högre frekvenser; vid mycket låga frekvenser krävs tjockare eller mjukpermeabla material och omfattande konstruktion med få genomföringar.