skärmningen

Skärmningen är processen att minska eller hindra överföring av energi från en källa till omgivningen genom ett ämne eller en konstruktion. Den används för att skydda människor och utrustning samt för att förbättra funktioner i tekniska system. Skärmningen kan handla om elektromagnetiska fält, strålning eller temperaturflöden, och beror på materialets egenskaper och konstruktionens geometriska utformning. Verkningsgraden uttrycks ofta som skärmningseffektivitet, vanligen angiven i decibel (dB), som beskriver hur mycket energi som reduceras av skärmen.

Elektromagnetisk skärmning handhar minskning av elektromagnetiska fält. Ledande material såsom koppar, aluminium och vissa legeringar används för att reflektera eller absorbera strålning och därmed minska fältstyrkan bakom skärmen. För mycket låga frekvenser krävs ofta större tjocklek eller särskilda magnetiska material för att reducera fältet. Vid högre frekvenser blir huddjupet (skin depth) avgörande och mindre tjocklek kan räcka. Konstruktionen ska även hantera eventuella öppningar och luckor där fält kan läcka igenom.

Strålningsskärmning används för att skydda mot joniserande strålning, exempelvis bly eller betong i medicinska och kärntekniska anläggningar. Materialvalet beror på strålningstyp, energi och vikt. Generella avvägningar mellan skyddsnivå, vikt och kostnader görs, och standarder samt testmetoder används för att verifiera skärmningseffektiviteten. Andra tillämpningar omfattar termiska skärmningar och isolation i elektronik där skärmning används för att hindra värme eller störningar att spridas.