skikbildning

Skikbildning, inom geologin, är processen där sediment avsätts och byggs upp i en serie tydligt avgränsade lager, så kallade bäddar eller skikt. Varje bädd kännetecknas av jämn sammansättning, kornstorlek, färg eller cementering, och gränsen mellan bäddarna kallas bäddplan. Skikbildning är central för bildandet av sedimentära bergarter såsom sandsten, siltsten och kalksten.

Skikbildning uppstår när miljöförhållandena varierar över tid och plats. Sediment transporteras och avsätts i vatten, vind eller genom kemisk fällning. Förändringar i energi, sedimenttillförsel eller kemisk sammansättning skapar nya bäddar. I mycket finare material kan laminering uppträda, där tunna, parallella lager avsätts under kortare tidsperioder och bildar många små skikt.

Vanliga typer av skikbildning inkluderar bäddning (bedding), laminering, korsbäddning och gradering. Bäddning hänvisar till uppdelningen av bergarten i distinkta lager med karakteristiska egenskaper. Laminering innebär mycket tunna, parallella lager i ler- och siltbergarter. Korsbäddning bildas i flöden där migration av åsar eller rippler skapar vinklade lager inom en bädd. Gradering uppstår när partikelstorleken minskar uppåt i bädden, ofta i delta- och kustmiljöer.

Skikbildningen är viktig för stratigrafi och tolkning av forna miljöer. Genom bäddarnas ordning och egenskaper kan geologer rekonstruera sedimentationsmiljöer, tidsförlopp och klimatförhållanden. Bäddstruktur används också i prospektering efter vatten, olja och gas, samt vid bedömning av porositet och permeabilitet i sedimentära bergarter.