självurladdning

Självurladdning, eller självurladdning, är den process där ett uppladdbart batteri förlorar energi över tid även när det inte används eller är anslutet till någon belastning. Denna energiförlust orsakas av inre elektrokemiska reaktioner och parasitiska reaktioner i elektrolyten samt på elektrodernas ytor. Resultatet är att batteriets lagringskapacitet minskar och det blir nödvändigt att återladda oftare för att uppr keeping.

Olika batterityper uppvisar olika självurladdningshastigheter. Generellt är lithiumjonbatterier relativt stabila vid rumstemperatur, med ungefär 1–3 procent förlorad kapacitet per månad. Nickelmetallhydridbatterier (NiMH) har högre självurladdning än Li-ion, vanligtvis några få procent per månad, medan äldre NiCd-batterier har betydligt högre självurladdning. Blybatterier visar också självurladdning, ofta i intervallet några procent per månad beroende på temperatur och konstruktion. Siffrorna varierar med tillverkare, batteriets ålder och lagringsförhållanden. Högre temperaturer ökar självurladdningen; kyla kan minska den men kan också påverka långsiktig prestanda negativt om den utsätts för extrema temperaturer. Lagringstillstånd och ålder bidrar också; äldre batterier tenderar att visa större självurladdning än nya.

Minimering av självurladdning under lagring uppnås genom rätt förvaring och skötsel. Följ tillverkarens rekommendationer för lagringstemperatur och soc (state of charge). Generellt bör batterier lagras svalt och torrt, utan att vara helt uppladdade eller helt urladdade under längre perioder. För Li-ion rekommenderas ofta en melladdad nivå (delvis laddad) vid långtidslagring. Regelbunden återladdning eller underhållsladdning kan vara lämpligt för vissa kemier för att bibehålla kapaciteten.