självtöjbarhet

Självtöjbarhet är ett begrepp som används inom vissa sammanhang för att beskriva förmågan hos ett system eller material att öka sin längd utan yttre mekanisk kraft, dvs. att elongera autonomt eller som svar på interna eller miljödrivna processer. Begreppet är inte en del av en allmänt accepterad standardterminologi utan används som en beskrivande markering i urvalda texter om tidsbaserade eller stimuli-styrda deformationer.

Fenomenet kan uppträda i olika sammanhang, till exempel hos hydrogeler och polymernätverk där längden ökar genom svällning när de absorberar vätska, eller i material där intern omorganisation av molekylära strukturer leder till utsträckning över tid. Energiflöden som temperaturförändringar, kemisk miljö samt elektriska eller magnetiska stimuli kan fungera som drivkrafter för självtöjning, ibland i samverkan med återhämtning när stimulansen ändras.

Mätning av självtöjbarhet är utmanande eftersom fenomenen ofta är indirekta och överlappande med andra processer som creep, swelling och fasomvandling. Vanliga betraktelsesätt inkluderar tidsbaserade elongationskurvor, swelling-ratio och modellering av långsamt drivna deformationer under nominalt obelastade villkor.

Användningar diskuteras på forskningsnivå, särskilt inom smarta material och bioinspirerade system, men termen möter kritik för bristande tydlighet och avsaknad av en enhetlig definition. Se även: creep, swelling, shape memory polymers, smart materials.