sekrationsmätningar

Segrationsmätningar, eller mätningar av sekretion, är metoder för att kvantitativt bedöma sekretutflöde från körtlar, vävnader eller celler. Målet är att fastställa hur mycket vätska eller specifika ämnen som utsöndras per tidsenhet samt vad sekretet innehåller. Sekretion kan vara exokrint, där fluid och ämnen utsöndras till en lumen eller yta, eller endokrint, där ämnen utsöndras i blodet och därmed mäts indirekt. Vanliga källor inkluderar saliv-, svett-, pankreas- och tårkörtlar samt cellkulturer och vävnadsexplantat.

Metoderna varierar beroende på system och frågeställning. In vivo utförs ofta provtagningsmetoder som samling av saliv, svett eller pankreasjuice under reglerade stimulationer, ibland med duct cannulation eller nasogastrisk sond för att få återflöde. Ex vivo eller in vitro används ofta uppsamling av sekret från perfunderade organ eller cellkulturer i så kallade avsökningsmedia (conditioned media). Sekretin, pilokarpin och andra stimulerande medel används för att standardisera utsöndringen i vissa system. Analys av sekret kan omfatta volym- eller flödesmått samt kemisk eller biokemisk bestämning av innehåll som proteiner, enzymer, hormoner eller joner, ofta med ELISA, enzymatiska tester, masspektrometri eller radiologiska metoder.

Normalisering är vanligt för att jämföra mellan försöksvillkor, exempelvis genom att relatera sekretionshastigheten till vävnadsvikt, yta eller vätskeflöde. Viktiga överväganden är fysiologisk variation, störningar, provhantering och standardiserade stimuli för reprodubilitet. Segrationsmätningar används inom fysiologi, endokrinologi och farmakologi för att förstå sekretionens reglering och läkemedels effekt.