salivkontakt

Salivkontakt är termen som används för att beskriva kontakt mellan saliv och ytor i munhålan, till exempel tanden, slemhinnor och dentala material som används vid behandlingar. Det innebär att salivens film och kemiska sammansättning kommer i kontinuerlig kontakt med dessa ytor under vardaglig funktion och behandlingar.

I munnen bildas under salivkontakt en förvärvad pellicel, en tunn film av salivproteiner som snabbt adsorberas på ytorna. Saliven bidrar med en mängd funktioner under salivkontakt, bland annat smörjning, bakteriell kontroll, buffring av pH och leverans av mineraler som kan främja remineralisering av tändernas emalj. Salivens enzymatiska innehåll och antimikrobiella komponenter spelar också en roll i de lokala processerna i munhålan.

Inom tandvård och dentala material påverkar salivkontakt bland annat vidhäftning och hållbarhet hos preparat som foshantering, bindningar och cement, samt bildningen av biofilm och plack. Saliv kan minska vidhäftning i vissa procedurer och göra det svårare att uppnå en god torkning eller torrfält. Därför används ofta tekniker som att minska salivflödet under procedurer (torrfält, sug) och välja material som fungerar väl i närvaro av saliv eller som tål salivkontakt.

Clinisk relevans av salivkontakt är särskilt tydlig vid tillstånd som xerostomi (minskad salivproduktion), vilket kan påverka smörjning, skydd och kariesrisk. Överdriven salivproduktion (ptyalism) kan också vara besvärande hos vissa individer. Vård och utvärdering av salivkontakt inkluderar undersökningar av salivflöde, salivens pH och buffringskapacitet samt studier av hur saliv påverkar materialegenskaper och biokompatibilitet.