sakframställningar

Sakframställningar är redogörelser för de faktiska förhållandena i ett rättsfall och används inom svensk rätt för att beskriva vad som hänt, vanligtvis av en part i målet. Begreppet omfattar den narrativa framställningen av faktiska omständigheter som lämnas till domstolen, antingen skriftligen i inlagor eller muntligen i förhör och huvudförhandling.

En sakframställning kan innehålla en kronologi över händelserna, uppgifter om inblandade personer, platser, datum och andra relevanta omständigheter. Den är i första hand fokuserad på vad som hänt och hur händelserna förhåller sig till varandra. Den skiljer sig från bevisning, som består av konkreta bevis som stöder eller motsäger påståenden, och från rättslig argumentation, som framför hur lagen tillämpas på de faktiska omständigheterna.

I civilprocesser är det vanligt att parterna presenterar sakframställningar som beskriver sina synpunkter på de relevanta faktiska frågorna. Dessa kan lämnas in skriftligen i stämningsansökan och svaromål eller framföras muntligen i rätten. I brottmål kan både åklagare och försvarare presentera sina narrativ, varpå domstolen bedömer trovärdigheten hos uppgifterna och hur de överensstämmer med övrig bevisning.

Syftet med sakframställningen är att skapa ett faktabaserat underlag för domstolens bedömning och att tydliggöra vilka faktiska omständigheter som är accepterade, bestridna eller oklara. En väl utformad sakframställning är ofta kronologisk, tydlig och kopplad till de rättsliga frågor som målet rör.