rösteromfång

Rösteromfång är det tonspann som en person kan sjunga eller tala med en relativt jämn tonfärg och kontroll. Det omfattar lägsta och högsta ton som går att frambringa utan onödig ansträngning. Begreppet används inom sångundervisning och röstforskning för att beskriva vad rösten är kapabel till, och det kan avspegla både sång- och talrösten hos en individ. Rösteromfång skiljer sig från tessitura, som beskriver var majoriteten av tonerna ligger under en låt eller ett stycke.

Bedömningen av rösteromfånget görs ofta genom att ange lägsta och högsta ton som kan sjungas med god klang, tydlighet och kontroll, vanligtvis över en viss övning och i viss dynamik. Fysiologiska faktorer som röststyrka, andning, teknik och hälsa påverkar omfånget, liksom ålder och träningsnivå.

Inom klassisk och populär sång används ofta könsbaserade grupper för att beskriva omfången: kvinnor delas in i sopran, mezzo-sopran och alt, män i tenor, bariton och bas. Exempel på ungefärliga omfång, som varierar mellan individer, är: sopran cirka från cirka c4 till c6, mezzo-sopran cirka a3 till a5, alt cirka f3 till f5; tenor cirka c3 till c5, bariton cirka a2 till f4, bas cirka e2 till e4. Många sångare ligger nära gränserna mellan grupperna och kan ha olika omfång beroende på repertoar och teknik.

Avancerad sångteknik kan ibland utvidga rösteromfånget, men det kräver systematisk träning och riskbedömning för att undvika skada. Rösteromfång utgör tillsammans med tessitura och färgton grundläggande mått i röstpedagogik och röstforskning.