ryggmärg

Ryggmärgen är en del av centrala nervsystemet som sträcker sig från hjärnstammen ned till ungefär L1–L2 hos vuxna. Den fungerar som medlare mellan sensoriska intryck och motoriska svar och koordinerar många reflexer. Ryggmärgen skyddas av ryggradens kotor samt av tre hinnor — dura mater, aracnoidea och pia mater — och omges av cerebrospinalvätska i subarachnoidalutrymmet. Den består av segment som ger upphov till ryggmärgsnervernas rötter.

Anatomi och funktion: Den grå substansen ligger centralt i en form som liknar en fjäril och består av bakhorn (dorsala) och framhorn (ventrala). Den vita substansen omger den och innehåller uppåtriktade och nedåtriktade ledningsbanor. Ascenderande banor för sensorik inkluderar fasciculus gracilis och fasciculus cuneatus (fin känsel och proprioception), spinothalamiska banor (smärta och temperatur) samt spinocerebellära banor (proprioception). Descenderande banor som corticospinal-, vestibulospinal- och retikulospinalbanor styr viljemässiga rörelser och kroppshållning. Reflexer, såsom sträckreflexen, är ofta monosynaptiska och kan fungera oberoende av viljan.

Blodförsörjningen till ryggmärgen sker främst via en anterior spinalartär och två posteriora spinalartärer, kompletterade av radikulära artärer. Venös dränering sker genom spinala vener. Varje segment har nervrötter som bildar spinalnerverna och förbinder ryggmärgen med hela kroppen.

Utveckling och sjukdomar: Ryggmärgen utvecklas från neuralröret under fostertiden. Skador, oftast efter trauma, kan orsaka förlust av motorisk funktion och känsel nedanför skadan och kan vara fullständiga eller ofullständiga. Tillstånd som syringomyeli, spinal stenos och multipel skleros kan påverka ryggmärgen. Diagnostik inkluderar framförallt magnetresonanstomografi (MRI); CT kan användas vid vissa tillstånd. Behandling fokuserar på akut stabilisering, smärtlindring och rehabilitering, medan kirurgiska ingrepp kan vara aktuella vid vissa tillstånd.