rivningsstabilitet

Rivningsstabilitet är ett geotekniskt begrepp som beskriver hur stabilt ett berg- eller jordmassiv förblir under rivnings- eller demolitionsarbete, inklusive sprängning, skärning eller schaktning. Målet är att undvika oönskade kollapser, stenras eller markrörelser som kan äventyra arbetarsäkerhet, kringliggande konstruktioner och miljön runt arbetsområdet.

Faktorer som påverkar rivningsstabilitet inkluderar berg- och jordmassans mekaniska egenskaper (till exempel brottzoner, spänningsfält, skjuvhållfasthet, cohesion och friktionsvinkel), vatteninbindning och grundvattennivåer, geometri och begränsningar i arbetsytor samt belastningar från överliggande konstruktioner. Sprängparametrar, sekvens i rivning, förekomst av jon- eller sprickförbindelser och förebyggande stödåtgärder spelar också stor roll. Förändringar i väder, temperatur och långvarig exponering påverkar stabiliteten över tid.

Bedömning och analys av rivningsstabilitet omfattar markundersökningar, berg- och jordmassklassificering och olika stabilitetsberäkningar. Vanliga tillvägagångssätt inkluderar gränstillståndsberäkningar, 2D/3D-simuleringar och systematisk risk- och konsekvensanalys. Observation och instrumentering under arbetet, som borrhål, tryck- och deformationsovervakning, stödjer uppföljningen av stabiliteten.

Åtgärder för att öka rivningsstabiliteten omfattar noggrann planering och sekvensering av rivningen, kontrollerad sprängning eller mekanisk rivning, försprängning och förstärkning av bergmassan, dränering och stödåtgärder som grovförstärkningar, nät och skärningar. Regelverk och säkerhetsföreskrifter understryker riskreducering, avspärrningar, skyddsutrustning och arbetsmiljöövervakning.