riskviktning

Riskviktning är processen att tilldela olika riskfaktorer viktningar för att kvantifiera och sammanfatta risknivån i en portfölj, ett företag eller ett finanssystem. Genom att väga olika risker kan man få en sammanhållen bild av det totala risknivåbehovet och hur kapital eller resurser bör avsättas.

Inom finanssektorn är riskviktning centralt för beräkning av riskvägt kapital (RWA) enligt internationella regelverk som Basel. Riskvikter används för att omvandla olika exponeringar till ett kapitalkrav som en bank behöver hålla i förhållande till risknivån i varje exponering. Två huvudsakliga metoder används: en standardiserad metod där tillsynsmyndigheten tilldelar riskvikter baserat på exponeringens typ och kreditvärdering; och en intern ratingsbaserad metod där bankens egna modeller används under tillsynens godkännande.

Vikterna bestäms av bedömningar av kreditrisk, marknadsrisk och operationell risk samt av säkerheter, garantier och kreditförsäkring som kan reducera vikten. Exponeringens löptid och motpartens kreditvärdighet spelar ofta en avgörande roll för den tilldelade vikten. I praktiken varierar riskvikter vanligtvis från nära 0% till cirka 100% eller mer beroende på jurisdiktion och metod, och säkra tillgångar eller säkerheter kan minska vikten.

Utöver banksektorn används riskviktning i andra sammanhang som riskbedömning inom försäkringar, projekt- och portföljförvaltning, där vikter justeras för att spegla relativa sannolikheter och konsekvenser. Behovet av standardisering möter samhällets krav på riskmedvetenhet och kapitalbuffertar, men ger även begränsningar.

Begränsningar inkluderar modellrisk, data- och parameterkvalitet, subjektivitet i bedömningar samt olika regelverk mellan länder.