resilientplanering

Resilientplanering är ett planeringsparadigm som syftar till att stärka ett samhälles förmåga att motstå, återhämta sig och anpassa sig till störningar som naturkatastrofer, extremt väder, ekonomiska kriser eller sociala påfrestningar.

Begreppet hämtar sina rötter i resiliensbegreppet inom ekologi samt risk- och katastrofhantering och har blivit en allt vanligare ram för urban och regional planering.

Centrala principer inkluderar förebyggande riskhantering, adaptivitet, redundans, flexibilitet, mångfald i funktioner och lärande från erfarenheter.

Metoder som används inom resilientplanering innefattar risk- och sårbarhetsanalyser, scenarioplanering, adaptiv förvaltning och användning av naturbaserade lösningar såsom gröna och blå infrastrukturer.

Planeringsprocessen syftar till integrerad samverkan över sektorer som byggande, vatten, energi, transport och socialt välfärd, ofta kopplat till kommunal översiktsplanering, infrastrukturprojekt och klimat- och katastrofberedskap.

Utmaningar innefattar initiala kostnader och osäkerhet om framtida hot, behov av långsiktigt politiskt stöd samt svårigheter att omsätta mål i konkreta åtgärder inom olika administrativa system.

Resilientplanering är nära relaterat till klimatanpassning, hållbar utveckling och riskhantering.

Se även: resiliens, klimatanpassning, hållbar utveckling och grön infrastruktur.