rensingsteknikker

Rensingstekniker är en samling metoder och processer som används för att avlägsna föroreningar från luft, vatten, jord eller andra medier för att uppnå en önskad kvalitet och följa gällande miljö- och hälsokrav.

Rensingstekniker kan indelas i huvudkategorier som mekaniska/fysiska metoder (till exempel sedimentering, flotation, filtrering), kemiska metoder (fällning/koagulering, jonbyte, adsorption), biologiska metoder (aktivt slam, biofilter, bioremediering, konstruerade våtmarker) samt fysik-kemiska metoder (membranbaserade processer som mikrofiltration, ultrafiltration, nanofiltration och omvänd osmos).

Avancerade och nya tekniker inkluderar avancerad oxidation (till exempel UV/H2O2, ozonering), elektrokoagulering och elektromembranprocesser. Behandlingsscheman varierar beroende på mål, till exempel dricksvatten, avloppsvatten eller sanering av förorenad jord.

Vid utformning beaktas kontaminantprofil, volym, önskad kvalitet, energiförbrukning, kostnader och miljöpåverkan. Typiska användningar är kommunal vattenrening, avloppsrening, industriell rening samt mark- och grundvattenrening. Risker och avfall som uppstår, till exempel slam eller kemikalierester, måste hanteras enligt gällande regler.

Rensingstekniker utvecklas kontinuerligt för att förbättra reningsgrad, minska energianvändning och hantera komplexa föroreningar. Miljönyttan består i att skydda hälsa och ekosystem genom att säkerställa renare vatten och ren luft.