rättstiftningar

Rättstiftningar, eller lagstiftning, är bindande regler som fastställer rättigheter och skyldigheter för medborgare och myndigheter. De uppstår genom beslut av behöriga lagstiftande organ, ofta ett parlament eller motsvarande myndighet, och kan omfatta även centrala och lokala normer beroende på ämne och geografisk omfattning.

Strukturen varierar mellan rättssystem, men gemensamt är att konstitutionen eller grundlagen utgör den överordnade normen. Lagar och förordningar följer därefter och måste vara förenliga med grundreglerna. I många länder regleras offentliga maktbefogenheter av domstolar som övervakar konstitutionell överensstämmelse.

Rättstiftningens process brukar börja med ett förslag eller proposition, ofta efter utredning och remiss, följt av behandling i parlamentet. Efter antagande utfärdas lagen eller förordningen, kungörs officiellt och träder i kraft vid angivet datum. Vissa regler kräver särskilda övergångsbestämmelser.

Inom rättstiftningar förekommer olika typer, såsom substantiell lagstiftning (rättigheter och skyldigheter), processuell lagstiftning (rättsprocesser), straff- och civilrättslig reglering samt förvaltningsrätt och skatterätt. I civilrättsliga traditioner finns ofta kodifikationer eller koder som samlar relevanta regelverk; i andra rättssystem bygger reglerna mer på rättspraxis och administrativa föreskrifter.

Domstolar tolkar och tillämpar rättstiftningar, vilket kräver tolkning av ordalydelse, syfte och ofta historisk bakgrund. Lagar kan överprövas och ändras när samhällets behov förändras, genom ny lagstiftning eller upphävande. Rättstiftningar är centrala för rättssäkerhet, ansvar och offentlig förvaltning.