pulsvaraktighet

Pulsvaraktighet, eller pulsbredd, är den tidslängd under vilken en puls är aktiv. Den definieras vanligtvis som tiden från pulsen börjar till den slutar, eller som bredden vid halva maximal amplitud (bredd vid halva maximum), ofta kallad FWHM.

I elektronikteknik och signalbehandling används pulsvaraktigheten som en central parameter för att beskriva ett pulståg eller en pulsgraf. Den relateras till frekvens och våglängd och beräknas som tiden från att signalen stiger över tröskeln tills den åter faller under den igen. För digitala eller modulära signaler används begreppet duty cycle, dvs pulsvaraktigheten i förhållande till periodlängden. Enheter är sekunder, millisekunder, mikrosekunder eller nanosekunder. Mätningar görs med oscilloskop, logikanalysator eller spektralanalys.

Inom fysiologi beskriver pulsvaraktighet varaktigheten av den arteriella pulsen, vanligtvis avmätt som tiden under vilken pulsen överstiger en given tröskel i en blodtrycks- eller flödeskurva. Den påverkas av hjärtfrekvens, pulsvolym, kärlens elasticitet och perifert motstånd. Kliniskt kan längden ge information om kärlstatus eller pulsdefekter.

Inom ultraljud och medicinsk bildgivning används pulsvaraktigheten som längden på den emitterade akustiska pulsen. Kortare pulser ger bättre axial upplösning, medan längre pulser ökar energin och genomträngning. Pulsvaraktigheten är ofta några nanosekunder till mikrosekunder beroende på frekvens och antal cykler i pulsen.

Relaterade begrepp är bland annat pulsduty cycle och puls repetitionsfrekvens (PRF). Begreppet kan ha något olika definitioner beroende på sammanhang, men kärnan är att ange hur lång tid en puls är aktiv jämfört med dess omgivning.