programmasyntaxis

Programmasyntaxis är uppsättningen regler som beskriver hur program i ett givet programmeringsspråk måste konstrueras för att vara grammatiskt korrekta. Den anger vilka kombinationer av tecken, nyckelord, operatorer och identifierare som bildar giltiga uttryck och satser samt hur dessa byggs ihop till större strukturer som block, funktionsdefinitioner och programkroppar. Syntaktiska regler skiljer sig från semantiska regler, vilka beskriver vad koden betyder när den körs.

Formella beskrivningar används för att specificera syntaxen i språkdesignen. Kontextfria grammatiska regler, ofta skrivna i BNF eller EBNF, anger vilka sekvenser av tokens som utgör giltiga konstruktioner. I praktiken tas hänsyn till språkets skrivregler och konventioner, där krav på avgränsare som semikolon, måsvingar eller indragning kan påverka tolkningen i olika språk.

Lexikal analys och syntaktisk analys följer efter varandra: först extraheras tokens av en lexer, sedan byggs ett abstrakt syntaktiskt träd (AST) av en parser. AST:en fångar strukturen i koden utan onödiga detaljer och används som underlag för vidare bearbetning i kompilatorn eller tolken.

Parsing kan ske med olika strategier, exempelvis top-down LL eller bottom-up LR. Att hantera operatorprecedens och associativitet är en del av syntaktisk tolkning. I vissa språk krävs disambiguationsregler, vilket kan leda till olika sätt att tolka samma kodrad beroende på kontext.

Verktyg och tekniker används för att skapa och underhålla de syntaktiska delarna av språk och verktyg. Parsergeneratorer som Yacc/Bison eller ANTLR används ofta, men många kompilatorer använder handskrivna parsers för särskilda krav.

Programmasyntaxis är central i språkdesign, kompilator- och tolksfrontends arbete. Den påverkar felrapportering, läsbarhet i koden och möjligheten till statisk analys och utvecklingen av moderna utvecklingsmiljöer.