platsförhållande

Platsförhållande är ett begrepp som används inom planering och arkitektur för att beskriva de villkor och relationer som kännetecknar en plats inför ett projekt. Begreppet används för att sammanfatta hur fysiska, ekologiska, juridiska och sociala förhållanden samverkar på en plats och hur dessa påverkar utformning och genomförande.

De centrala aspekterna av platsförhållande inkluderar topografi, jordmåner och dränering, vattenförsörjning och avrinning, exponering för vind och sol, mikroklimat samt närhet till infrastruktur, service, grönområden och kulturmiljöer. Juridiska faktorer som detaljplaner, byggnadsplaner och strandskydd kan också vara delar av platsförhållandet eftersom de påverkar hur marken får användas och vad som kan byggas där. Andra delar kan vara sociala förhållanden och tillgång till samhällsresurser.

Vid planering används platsförhållanden i platsanalys och konceptutveckling för att optimera placering, orientering, konstruktion och funktioner. Exempel är att anpassa byggnadernas orientering mot solen, justera dränering efter markförhållanden eller bevara kulturmiljöer och grönområden.

Data om platsförhållanden samlas in genom geotekniska undersökningar, geodata, kommunala planer och miljömässiga utvärderingar. Beskrivningen av platsförhållanden dokumenteras ofta i utredningar som underlag för beslut om bygglov, detaljplan eller riskanalys.

Se även: platsanalys, miljöutredning, geoteknik, bygglov, detaljplan.