partikelstraling

Partikelstrålning är emission eller spridning av energi i form av subatomära partiklar som bärs bort från en källa, vanligtvis vid radioaktiva sönderfall eller kärnreaktioner, eller i partikelacceleratorer. Till skillnad från elektromagnetisk strålning består partikelstrålning av massbärande partiklar som har elektrisk laddning eller är neutrala. Partikelstrålning är i allmänhet joniserande och kan orsaka biologisk skada; hur farlig den är beror på partikeltyp, energi och exponeringstid.

Huvudtyperna är alfa-, beta- och neutronstrålning. Alfa-partiklar består av heliumkärnor och har mycket kort räckvidd i materia men hög ionisering. Beta-strålning består av elektroner eller positroner och tränger längre in men förlorar energi relativt snabbt. Neutroner är elektriskt neutrala och tränger ofta igenom material och kan orsaka sekundära jonisering vid kollisioner med kärnor. I förhöjda energier förekommer även andra kärnpartiklar som protoner och tyngre joner, särskilt inom forskning och avancerad terapi.

Skyddet mot partikelstrålning beror på typ och energi. Alfa-partiklar stoppas av ett ark papper eller huden, beta-partiklar av tunna skärmar eller kläder, medan neutroner kräver skärmande material rik på väte (t.ex. vatten eller polyeten) och ofta tjocka skikt av material. Källor och användningar inkluderar radioaktiva isotoper, kärnkraftverk, kärnforskning samt medicinska tillämpningar såsom proton- eller karbonionstrålterapi och radiomarkörer för avbildning. Vanliga måttenheter är aktivitetsmått i becquerel (Bq), absorberad dos i gray (Gy) och effektiv dos i sievert (Sv). Säkerhet och strålningsskydd påverkas av dos, exponeringstid, avstånd samt korrekt skärmning.