pappersfotografier

Pappersfotografier är fotografiska bilder som skapats på ett ljuskänsligt papper. Termen används främst om traditionella, filmnegativbaserade bilder som framkallas och därefter fixeras på papper, före den digitala eran.

Historiskt utvecklades pappersfotograferingen under 1800-talet. Tidiga tekniker som albumintryck användes redan på 1840- och 1850-talen och förekom i format som carte de visite och kabinettskåp. Från 1880-talet blev gelatin-silverutskriften dominerande och möjliggjorde snabbare produktion och bättre hållbarhet.

Tillvägagångssättet innebär att en fotografisk negativ används för att exponera ett ljuskänsligt papper. Efter exponering utvecklas pappersarken i kemiska lösningar, fixeras och genomgår noggrann tvätt innan bilden torkar.

Vanliga pappersfotografiska tekniker är albuminprint, gelatin-silverprint, samt alternativa processer som platin/palladium och cyanotypi. Albumin- och silverprocesser dominerade kommersiellt, medan alternativa processer ofta används av konstnärer för särskilda effekter.

Bevarande av pappersfotografier kräver kontrollerad temperatur och fukt, skydd mot ljus och syrafria förvaringsmaterial. Hantering med handskar och arkivering i arkivfickor eller kapslar samt digitalisering bidrar till långsiktig bevarande.

I museer och arkiv utgör pappersfotografier viktiga dokument av social historia, porträtt och dokumentärfotografi. Samlingarna belyser både fotografins tekniska materialitet och bildens historiska kontext.

Idag används digitalisering för bevarande och tillgång, medan traditionella pappersfotograferingsprocesser lever vidare inom konstnärliga praktiker och historisk forskning.