ozonbeständighet

Ozonsbeständighet avser en materials förmåga att motstå nedbrytning och sprickbildning orsakad av ozon i atmosfären. Ozonspåverkan är särskilt kritisk för elastomerer och andra polymerer som har o mättade delar i kedjan, där ozon angriper dubbelbindingar och allylgrupper och leder till sprickor längs ytan eller i spänningsområden. Eftersom ozonhalten i luften varierar kan material som används i exponerade miljöer kräva särskild skyddsåtgärd.

Faktorer och material: Vissa elastomerer är särskilt känsliga, till exempel naturgum eller SBR, medan fuktiga, åtskilda eller omfattande tvärbindning kan förbättra ozonmotståndet. Saturerade eller modifierade elastomerer som EPDM, vissa fluorokarboner och silikon har generellt bättre ozonbeständighet. Ozonmotståndet kan förbättras genom att använda ytskyddande beläggningar, blommande vaxer som bildar en skyddande film, eller genom tillsats av antioxidanter och fyllmedel som minimerar ozonens åtkomst.

Testning och standarder: Ozonsmotstånd kan bedömas genom laboratorieexponering i ozonkammare eller genom mekaniska tester före och efter exponering. Internationella standarder som ISO och ASTM används för att utvärdera ozonallvarligheten hos elastomerer, till exempel tester som simulerar exponering och spricktillväxt.

Tillämpningar: Ozonsbeständighet är viktig i bildelar som däckkanter, tätningar, slangar, samt andra gummikomponenter utsatta för gata, väder och mekanisk spänning. För designen är val av polymer, tillsatser och eventuell yttre beläggning centralt för långsiktigt ozonmotstånd.