overflatehårdhet

Overflatehårdhet är ett mått på ett materials ytskicks motstånd mot lokal plastisk deformation under applicerad belastning. Den beskriver hur hårt eller slitstarkt ett tunt, yttersta lager beter sig i jämförelse med resten av materialet och är särskilt viktig för ytbearbetningar, beläggningar och ythärdningar där det yttre lagret ska tåla kontakter, friktion och slitage.

Den mäts vanligtvis genom indenteringsprov där en konisk eller pyramidformad spets pressas mot ytan med en bestämd belastning. De vanligaste metoderna är Rockwell, Vickers och Brinell, varvid resultatet redovisas som HRC, HV eller HB. För mycket tunna eller hårda ytskikt används mikrohårdhet eller nanoindentation och flera indenteringar i ett område för att ge ett representativt värde.

Betydelsen av överflatehårdhet är kopplad till slitstyrka och livslängd. Högre ythårdhet ger normalt bättre motstånd mot skärande eller slipande kontakt, minskat ytdefekter och längre livslängd hos verktyg, lager och beläggningar. Den påverkas ofta av yttre behandlingar som casehärdning, nitrering, karbidering och tunna beläggningar samt av underliggande kärnhårdhet.

Viktiga faktorer vid tolkning av ythårdhetsmätningar är ytans friktion och ytråhet, beläggningstjocklek och residualspänningar i ytskiktet. Små förändringar i mikrostrukturen eller spänningar kan ge olika resultat även om kärnhårdheten är densamma. Ythårdhet bör alltid tolkas tillsammans med andra mekaniska egenskaper.