mikrohårdhet

Mikrohårdhet är ett mått på ett materials motstånd mot lokal plastisk deformation vid små intryck. Det bestäms vanligtvis genom att en diamantintryck presses ned i materialet och storleken eller arean av märkningen mäts för att beräkna ett hårdhetsvärde. Mikrohårdhet används särskilt för tunna skikt, beläggningar, fint korn eller små provytor där makrohårdhetstester inte är lämpliga.

Vanliga metoder är Vickers mikrohårdhetstest (HV) och Knoop mikrohårdhetstest (HK). Vid Vickers-testet bildas en kvadratisk pyramid i intrycket och diagonalerna mäts med ett optiskt mikroskop; hårdhetsvärdet beräknas från belastningen och intryckets dimensioner. Vid Knoop-testet används en långsträckt pyramid och HK beräknas analogt. Belastningarna för mikrohårdhet är vanligtvis små, ofta från några gram upp till några hundra gram, vilket möjliggör lokala mätningar med god upplösning. Flera indenteringar genomförs vanligtvis för att få ett medelvärde och för att undersöka homogenitet.

Ytberedning och provförhållanden är viktiga: ytan ska vara jämn och polerad och indenteringsområdet får inte överlappa tidigare märken. Resultaten rapporteras i HV eller HK och kan kompletteras med bilddokumentation av indenterna. Mikrohårdhet används inom såväl forskning som industriell kvalitetskontroll för beläggningar, keramiska material, legeringar och andra fasblandningar där lokala variationer i hårdhet är relevanta. Mikrohårdhet är inte alltid direkt jämförbar med makrohårdhet på grund av storleks- och mikrostrukturella effekter; nanoindentation används för ännu mindre skala och motsvarande egenskaper.