beläggningstjocklek

Beläggningstjocklek är tjockleken på en applicerad beläggning, uttryckt som avståndet mellan beläggningens yta och det underliggande materialet. Den kallas ofta dry film thickness (DFT) när beläggningen är torr eller härdad. Tjockleken anges i mikrometer (µm) eller tusendelar av tum (mil). Krav på beläggningstjocklek fastställs i standarder, specifikationer och ritningar och måste vara tillräcklig för skydd, funktion och estetik samtidigt som den inte överstiger vad som är praktiskt eller ekonomiskt.

Mätning av beläggningstjocklek sker vanligtvis utan destruktiv påverkan av underlaget. För ferrometalliska underlag används magnetiska eller eddy current-metoder för att bestämma filmtjockleken. Ultraljudsmätning används ofta när beläggningen är icke-konduktiv eller när det krävs tätare kartläggning över stora ytor. Destruktiva metoder erbjuds i provningslaboratorier, till exempel genom skärprov, men används sällan i produktionen. Val av metod beror på underlagets sammansättning och beläggningens typ.

Toleranser och krav på tjockleken varierar beroende på beläggningstyp, användningsmiljö och kundspecifikationer. Otillräcklig tjocklek kan leda till otillräckligt skydd mot korrosion, dålig färgåtergivning eller snabbare slitage, medan överdriven tjocklek kan orsaka sprickor, avflaking eller ökat kostnadslid. Kvalitetskontroll innefattar ofta systematiska mätningar vid produktion och i färdiga produkter enligt relevanta standarder och ritningar.

Beläggningstjocklek är centralt i många industrier, inklusive byggnation, fordons- och maskinreparation, marint skydd och elektronik, där korrekt tjocklek bidrar till lång livslängd och tillförlitlighet.