otolitorganen

Otolitorganen är två strukturer i innerörats vestibulära system hos däggdjur och många andra vertebrater: utriculus och sacculus. De registrerar linjär acceleration och huvudets lägesförändring i gravitationen. Varje organ innehåller ett sensoriskt epitel kallat macula, som ligger i ett gelatinöst membran som bär små kalciumbaserade kristaller kallade otoliter eller otoconer. När huvudet ändrar position eller accelerationen uppstår en förflyttning mellan otoliterna och hårcellerna i maculanerna, vilket får hårcellerna att böjas.

Inuti varje macula finns orienteringsmönster av hårceller som är kopplade till afferenta fibrer till vestibularnerven (del av kranialnerv VIII). Stereocilierna är kopplade till en kinocilium; när de böjs mot kinocilium depolariseras hårcellerna och ökade nervimpulserna sänds vidare, medan böjning bort från kinocilium minskar impulserna. På så sätt registreras riktningen av linjär rörelse och tilt. Utriculus är särskilt känslig för horisontell rörelse och lutning i horisontalplanet, medan sacculus främst svarar mot vertikal acceleration (upp/ner) och huvudets lutning i vertikal riktning.

Otolitorganen är en del av kroppens balanssystem och samverkar ofta med de tre semicirkulära kanalerna, som känner rotation. I många arter bidrar otoliterna även till hörsel eller ljuddetektion; i fiskar används olika otolitkorn för att hjälpa till med uppfattningen av ljud samt gravitation. Informationen som registreras i otolitorganen integreras i hjärnstammen och cerebellum tillsammans med syn- och proprioceptiv information för att upprätthålla balans och stabil blick.