organundersökningar

Organundersökningar är medicinska undersökningar av inre organ för att bedöma deras struktur, funktion och förekomst av sjukdom. Begreppet används inom kardiologi, medicin, radiologi och kirurgi och omfattar såväl icke-invasiva bild- och funktionsundersökningar som vävnadsprov och endoskopiska ingrepp. Målen är att ställa diagnos, följa upp behandling och övervaka sjukdomsutveckling eller förebyggande risker.

Vanliga metoder inkluderar bilddiagnostik som ultraljud, datortomografi (CT) och magnetresonanstomografi (MRT/MRI), samt röntgen. Endoskopiska undersökningar används för att observera hålrum och organinnehåll, t.ex. gastroskopi, koloskopi och bronkoskopi. Vävnadsprov (biopsier) analyseras av patologer, medan funktionella tester såsom spirometri eller hjärt- och njurfunktionstester ger information om organernas funktion. Laboratorieanalyser av blod och urin används ofta som kompletterande data.

Genomförande sker vanligtvis efter läkarremiss. Förberedelser kan inkludera fasta, avlägsnande av metallföremål eller användning av kontrastmedel; patientens information och samtycke är vanligt förekommande. Resultat tolkas av relevanta specialister, exempelvis radiologer, patologer eller kliniska specialister, och kommuniceras till patienten i samråd med vårdgivaren.

Risker och begränsningar varierar mellan metoderna. Strålningsexponering vid röntgen och CT, risker med intravenöst kontrastmedel och invasiva ingrepp kan förekomma. Vissa fynd kräver uppföljning eller kompletterande undersökningar, och inga undersökningar i sig är alltid tillräckliga för att fastställa diagnos. Balans mellan nytta, kostnader och väntetider styr valet av undersökning.