nuklearmedicinsk

Nuklearmedicin, även kallad nuklearmedicinsk diagnostik och terapi, är en medicinsk specialitet som använder radioaktiva ämnen, radiotracers, för diagnostik och behandling. Radiotracers administreras i små mängder och avbildas med kamera- och detektionssystem som gamma-kamera, SPECT och PET/CT, vilket gör att funktion, metabolism och fördelning i kroppen kan studeras.

Diagnostisk nuklearmedicin används för att kartlägga blodflöde och funktion i hjärtat, upptäcka tumörer och metastaser, bedöma sköldkörtelfunktionen samt utvärdera skelett- eller lungsjukdomar. Vanliga tester inkluderar benskintigrafi, myokardperfusionsavbildning, tyreoideascintigrafi och PET/CT med FDG. Radiosubstanser som technetium-99m, iod-123/131 och fluor-18 FDG används beroende på frågeställningen.

Terapi med radionuklider används för att leverera målmedveten strålning till sjuk vävnad. Exempel är radiojodbehandling av hyperthyreos och differentierad thyroideacancer; radioligand terapi med lutetium-177-PSMA vid avancerad prostatacancer och lutetium-177-DOTATATE vid neuroendokrina tumörer. Radionuklidterapi kallas ibland theranostik när diagnostiska tester används för att välja patienter som kan svara på behandlingen.

Säkerhet och reglering: Strålningsskydd följer ALARA-principen; arbete kräver särskild utbildning för läkare, radiologitekniker och farmaceuter samt noggrann hantering och avfallshantering enligt nationella riktlinjer. Nuklearmedicin arbetar ofta i multidisciplinära team inom onkologi, radiologi och medicinsk fysik.