nuklearmedicin

Nuklearmedicin är en medicinsk specialitet som använder radiokemiska ämnen, så kallade radiopharmaceuticals, för diagnostik och behandling. Läkaren får patienter att konsumera eller injicera små mängder radioaktiva föreningar som samlas i särskilda organ eller vävnader. Genom bildtekniker mäts strålningen för att bedöma organfunktion, metabolism och biokemiska processer. Behandlingen kan också utnyttja radiotillförseln för att leverera hög lokal dosis till sjuklig vävnad.

Diagnostisk bildgivning är en kärnverksamhet inom nuklearmedicin. Vanliga metoder är SPECT (enkla gamma-konstarter) och PET (positronemissionstomografi) tillsammans med gamma-kameror och PET/CT eller SPECT/CT. Radiopharmaceuticals används för att kartlägga funktion och upptag i olika organ. Exempel är technetium-99m-labbelade blodflödes- och organspecifika preparat, 18F-FDG för metabol bild (utom vettägen cancer- och infektionssjukdomsbild), samt ben- och sköldkörtelscintigrafi.

Terapeutiska tillämpningar är en annan huvuddel. Radionuklider används för att behandla olika sjukdomar, ofta till organ eller tumörer som uttrycker specifika måltavlor. Exempel är Iodine-131 vid sköldkörtelproblem, Lutetium-177-DOTATATE och Lutetium-177-PSMA-617 vid neuroendokrina tumörer respektive avancerad prostatacancer, samt Radium-223 vid skelettmetastaser. Dessa behandlingar kan vara del av personlig medicin och kräver noggrann dosberäkning och uppföljning.

Produktion och säkerhet rör radiopharmaceuticals framställning, kvalitetskontroll och strålningsskydd. Vissa ämnen tillverkas i cyclotron eller reaktor och måste hanteras under reglerade förhållanden. Behandlingar följer strålskydds- och patientsäkerhetsrutiner, och dosimetri används för att beräkna patientens stråldos och minimera risker. Nuklearmedicin är sammanflätad med klinisk diagnostik och terapi och fortsätter att utvecklas mot mer riktade och effektiva behandlingar.