radiokemiska

Radiokemi är en gren av kemin som studerar radioaktiva isotoper och deras kemiska egenskaper samt hur strålning påverkar kemiska system. Den omfattar produktion och användning av radioaktiva isotoper, kemisk syntes och rening, radiomärkning av molekyler samt analys med kärn- och strålningsdetektorer. Radiokemi används för att följa kemiska processer med spårämnen och för utveckling av diagnostiska och terapeutiska ämnen samt industriella tracer-tekniker.

Användningar finns inom medicin, industri och miljö. Inom medicin används radioaktiva isotoper för diagnostik och behandling, till exempel technetium-99m i SPECT och fluor-18 i PET, samt terapier med isotoper som lutetium-177 och jod-131. Radiomärkning av biomolekyler möjliggör spårning av biologiska processer. Andra isotoper används som tracer i industriella processer och för miljöövervakning, inklusive kol-14 i datering och isotopspårning i hydrologi.

Metoder och säkerhet. Radiokemi bygger på kemiska separations- och märkningstekniker samt kärntekniska instrument. Vanliga tekniker är kromatografi och jonbyte för separation, samt radiomärkning av biomolekyler. Analys av strålfördelning görs med gamma- och betaspektroskopi samt avbildningstekniker som PET och SPECT. Hantering av radioaktiva material kräver strikt säkerhet, dosbegränsningar och ALARA-principen, särskilda laboratorier och noggrann avfallshantering.

Historia. Radiokemin uppstod i slutet av 1800-talet genom arbeten med radioaktivitet av Becquerel och Marie Curie. Under 1900-talet utvecklades radiomärkning, radiopharmaceuticals och nuklearmedicin, och radiokemi blev en tvärvetenskaplig disciplin som förenar kemi, fysik, medicin och regulatoriska frågor.

---