normihierarkian

Normhierarkin är begreppet som beskriver hur normativa regler är organiserade i ett rättssystem med en tydlig prioritetsordning. I en sådan hierarki har vissa normer högre rättskraft än andra; högre normer gäller som vägledning för hur lägre normer ska tolkas och tillämpas. Syftet är att lösa konflikter mellan regler och ge rättsordningen stabilitet och förutsägbarhet.

Inom rättsvetenskapen finns olika traditioner om hur hierarkin ska förstås. I den klassiska rättsteorin, särskilt i Hans Kelsens renodlade teori, innebär normen om grundnormen (grundnormen) en fiktiv högsta norm som ger giltighet åt alla andra normer i rättssystemet. Genom grundnormen härleds validiteten hos grunddragen i lagstiftningen, konstitutionen och rättsavgörandena. I internationell rätt används begreppet mer kontextuellt, eftersom det inte finns en enhetlig global hierarki; dock finns normer som anses särskilt överordnade. Jus cogens, eller peremptory norms, är överordnade andra folkrättsliga regler och kan inte avtalas bort i traktater, enligt artikel 53 i Wienkonventionen om traktfördrag. Vidare används principerna lex specialis och lex posterior som metodologiska verktyg för att lösa konflikter mellan normer på olika nivåer.

Vanliga nivåer i nationell rätt inkluderar grundkonstitutionen och andra grundläggande regler, följt av lagar och förordningar, sedvanerätt och rättsavgöranden. I internationell rätt kan relationen mellan traktater, sedvanerätt och jus cogens variera mellan rättssystem och jurisdiktioner. Begreppet normhierarki används också i studier av mjuk rätt (soft law), där vissa normer saknar bindande effekt men ändå påverkar praxis och utvecklingen av rättsregler.