naturresursbrist

Naturresursbrist är ett tillstånd där tillgången till naturresurser – som energi, färskvatten, mark och råmaterial – inte räcker till för att möta efterfrågan över längre tid. Bristen kan upplevas som absolut knapphet när resurserna i praktiken tar slut, eller som ekonomisk knapphet när kostnader, teknologi eller politiska förhållanden gör dem oekonomiska eller svårutnyttjade trots att de finns i marken.

Orsakerna är ofta flera. Ändligheten hos många råvaror, snabb befolkningstillväxt, ekonomisk tillväxt och ökade livsstilsbehov, samt klimatförändringar som påverkar vatten och jord. Geopolitiska faktorer, handelssanktioner och infrastrukturproblem kan också begränsa försörjningen och skapa pris- och tillgångsvolatilitet.

Vanliga exempel är fossila bränslen, sällsynta jordartsmetaller, färskvatten och bördig jord. Även ekosystemtjänster och biologisk mångfald spelar en roll för hur väl samhället kan tillgodose behoven över längre tid.

Konsekvenserna av naturresursbrist kan vara högre priser, leveransavbrott, investeringar i ny teknik och sökande efter substitut. Sektorer särskilt utsatta inkluderar energi, vattenförsörjning, jordbruk och ny teknik som kräver kritiska råvaror.

Motåtgärderna omfattar ökad resurseffektivitet och återvinning, utveckling av substitut och nya teknologier, diversifiering av leverantörer och politiska åtgärder som strategiska reserver samt internationellt samarbete och handelspolitik som underlättar robusta försörjningskedjor.

Mätningar av naturresursbrist är osäkra och definitionsberoende. Vanliga mått inkluderar reserver och reserver-tillförsel, vattenstressindex, energibalans och materialflöden. För att förstå risker används scenarier, riskanalyser och indikatorer som speglar både tillgång och användning över tid.

I Sverige och EU är fokus på resurseffektivitet och cirkulär ekonomi, bland annat genom Circular Economy Action Plan och strategier för försörjningssäkerhet. Målet är att minska beroendet av sårbara leverantörer och att främja hållbar tillväxt.