mörkhetsförhållanden

Mörkhetsförhållanden är ett begrepp inom astronomin som beskriver hur mörk natthimlen är och i vilken grad ljusförorening påverkar observationer. Det används främst inom amatör- och professionell forskning för att bedöma hur väl svaga objekt kan ses med blotta ögat eller med teknisk utrustning. God mörkhet innebär lågt bakgrundsljus i natten och därmed bättre förmåga att upptäcka små och svaga himmelsobjekt.

Vanliga mått på mörkhetsnivåer är den blotta ögats limiting magnitude (LM), zenitens himmelsljusstyrka mätt i mag per kvadratsekund (mag/arcsec^2) och Bortle-skalan. I mycket mörka landsbygdsmiljöer kan LM ligga omkring 6 och zenitshimmljusstyrkan ligga kring 21,5–22 mag/arcsec^2. I urbana eller starkt ljusförorenade områden sjunker LM ofta till cirka 4–5 och zenitljusstyrkan ökar betydligt, vilket gör det svårt att se svaga objekt.

Faktorer som påverkar mörkhetsförhållanden inkluderar månens fas och position, moln, luftglans (airglow) samt artificiell belysning från närliggande samhällen. Även aurora borealis i nordliga regioner och zodiakens ljus kan påverka natthimlens mörkhet. Atmosfärens tillstånd, nederbörd och höjd över havet spelar också en viktig roll för siktbarheten.

Betydelse och användning: mörkhetsförhållanden är centrala för planering av nattobservationer, astrofotografering och vetenskapliga studier som kräver låg bakgrundsstrålningsnivå. Många observatorier och naturrreservat arbetar med skydd av mörka platser genom reglering av ljusutsläpp och användning av riktad, skärmad belysning för att bevara natthimlens kvalitet.