mörkertalet

Mörkertalet, i svenskt sammanhang ofta kallat mörkertalet, avser den del av brottsligheten som inte uppdagas av polisen eller inte anmäls av offer och därmed inte finns med i officiell statistik. Begreppet beskriver skillnaden mellan den totala brottsligheten och den som registreras i myndigheternas register. Det är särskilt relevant för brottstyper som ofta undanhålls rapportering, såsom sexualbrott eller våld i nära relationer, men kan påverka hur allvarlig brottslighet uppfattas i samhället.

Mätning av mörkertalet utgår från komparativa metoder. Offerundersökningar och i internationell forskning ofta kallade victimization surveys jämför upplevda brott med antal anmälda brott för att ge en uppskattning av mörkertalet. Självrapporteringsstudier där personer anger begångna eller upplevda brott ger ofta en kompletterande bild. Indirekta metoder som korsjämförelser mellan skador, vård eller försäkringskrav och officiell statistik används också, men varje metod har osäkerheter.

Storleken på mörkertalet varierar mellan länder, tidsperioder och typen av brott. Faktorer som tillit till rättsväsendet, lagstiftning, rapporteringskrav och kulturella normer påverkar benägenheten att anmäla brott. I Norden har människor ofta högre förtroende för myndigheterna än i många andra regioner, vilket kan leda till olika mönster i mörkertalet.

Betydelsen av mörkertalet ligger i dess påverkan på policy, brottsförebyggande arbete och riskbedömningar. Under- eller överestimeringar i mörkertalet kan leda till felaktiga prioriteringar och resursfördelningar samt missvisande uppgifter i statistiken. Därför används flera metoder parallellt för att få en bättre bild av den verkliga brottsligheten, och siffror används vanligtvis tillsammans med kvalitativ forskning.

Se även: mörkertal, dark figure of crime, victimization survey, självrapporterad brottslighet, brottstatistik.