muskelvävnader

Muskelvävnader är kroppens mest kontraherande vävnad och möjliggör rörelse, stabilisering och olika inre funktioner. I människokroppen finns tre huvudtyper: skelettmuskulatur, hjärtmuskulatur och glatt muskulatur.

Skelettmuskulatur består av långa, cylinderformade muskelfibrer som är flera kärnor och tvärstrimmiga under mikroskopet. Fiberväven bildar buntar som omges av bindväv (endomysium, perimysium och epimysium) och fäster i skelettet via sena. Kontraktion styrs av somatiska motornerver och organiseras i motoriska enheter. Den är viljestyrd och kan ske mycket snabbt och kraftfullt, men har begränsad uthållighet. Blodtillförseln är rik och fibrerna innehåller många mitokondrier; fibertypen varierar mellan långsammare oxidativa typ I och snabbare glykolytiska typ II.

Hjärtmuskulatur finns endast i hjärtat. Den är tvärstrimmig som skeletmuskulaturen men fungerar autono­­mt och ofrivilligt. Cellerna är sammankopplade genom intercalated discs som gör att hjärtat kan arbeta som ett funktionellt syncytium med rytmisk kontraktion styrd av pacemakerceller och det autonoma nervsystemet.

Glatt muskulatur återfinns i väggarna hos många inre organ och blodkärl. Den är icke-strimmig och kontraheras långsamt och uthålligt, främst under autonom kontroll samt påverkas av hormoner och lokala faktorer. Den reglerar lumen i kärl och organiska peristaltik i tarmkanalen och andra passagervägar.

Regeneration och metabolism varierar mellan typerna: skelettmuskulatur regenereras i begränsad utsträckning av satellitceller; glatt muskulatur har olika reparationsförmåga beroende på vävnad; hjärtmuskulaturen har mycket begränsad nybildning efter skada. Muskelvävnaderna använder både aerob och anaerob metabolism beroende på typ och arbetsbelastning.