mikroinnkapsling

Mikroinnkapsling är en teknik där en kärna som innehåller ett aktivt ämne omsluts av ett yttre skal eller kapsel. Syftet är att skydda kärnan från yttre påverkan som ljus, fukt eller syre, maskera smak eller lukt samt möjliggöra kontrollerad frisättning av innehållet över tid eller vid specifika miljöförhållanden. Kapslarna används inom flera sektorer och ligger vanligtvis i mikrometerstorlek, med variationer upp till hundra eller några hundra mikrometer beroende på tillämpning.

Det finns flera metoder för mikroinnkapsling. Vanliga tekniker inkluderar coacervation eller sekundär fällning där ett skal bildas runt kärnan, spraytorkning och frys-/spraytorkning för imponerat skydd; extrudering där kärnan tvingas in i ett skal genom värme eller formar; interfacial polymerisation som bildar tunna polymermembran, samt komplexbildning med biopolymerer som alginat, gelatin eller pektin. Valet av metod och skalmaterial påverkar skyddsnivån, frisättningstakt och kostnad samt kärnans kemiska kompatibilitet med kapslingsmaterialet.

Användningsområden omfattar livsmedel, läkemedel, kosmetika och jordbruk. Inom livsmedel används mikroinnkapsling för att maskera bittra eller lösningsbara ämnen, förbättra stabilitet mot oxidativt nedbrytning eller ljus och möjliggöra gradvis frisättning. Inom läkemedel möjliggörs förbättrad biotillgänglighet och skydd mot magsäckens miljö; inom kosmetika levereras aktiva ingredienser med kontrollerad frisättning; inom jordbruk används kapslar för långsam frisättning av bekämpningsmedel eller näringsämnen. Fördelar inkluderar ökat skydd, bättre hantering och möjliggjord frisättning, medan utmaningar består i kostnader, skalbarhet, kontroll av releaseprofilen samt krav på regelverk och materialkompatibilitet.