mikroförökning

Mikroförökning är en samling tekniker för asexuell förökning av växter i ett kontrollerat in vitro-system med målet att snabbt producera stora mängder genetiskt identiska plantor från en liten vävnadsdel, oftast ett explant eller meristem. Denna metod används när man vill skala upp produktionen, bevara särskilda genotyper eller få virusfria plantor.

Processen bygger vanligtvis på steril hantering och odling på ett näringsmedium som innehåller socker, mineraler och växt hormoner som styr celldelning och differentiering. Stegen varierar mellan metoder men innefattar ofta etablering av explant i medium, stimulering av knop- eller meristemutveckling till skott, vidare tillväxt och avvattning (rotdanning), samt slutlig överföring av plantor till jord eller ett icke-jordiskt odlingssystem för acclimatisering till utomhusförhållanden.

Vanligaste mikroförökningsteknikerna är axillär knop‑proliferation, där nya skott bildas från axillknoppar på befintliga skott; meristemkultur, ofta används för att generera virusfria plantor; och somatisk embryogenes, där embryonlika strukturer bildas från somatiska celler och utvecklas till fullvuxna plantor. Var och en av metoderna har sina specifika krav på medium, hormonger och odlingsbetingelser.

Fördelar med mikroförökning inkluderar snabb och stor uppskalbarhet, hög genetisk fidelity under rätt förhållanden och möjligheten att bevara och distribuera svåra eller virusutsatta växtmaterial. Begränsningar innefattar höga uppstartskostnader, behov av sterila tekniker och risk för kontaminering eller somaclonal variation vid omfattande subkulturer.

Användningsområden inkluderar hortonomi, fruktodling, skogsbruk, prydnadsväxter och bevarandearbeten av hotade arter.