makromoleküller

Makromolekyler är mycket stora molekyler med hög molekylvikt, vanligtvis byggda av upprepade enheter som kallas monomerer. De bildas genom polymerisering där monomerer kopplas samman via kovalenta bindningar. Begreppet används inom såväl biologi som materialvetenskap.

Naturliga makromolekyler inkluderar proteiner, nukleinsyror som DNA och RNA samt polysackarider som stärkelse och cellulosa. Syntetiska makromolekyler omfattar plaster och elastomerer, exempelvis polyeten, polyvinylklorid och polystyren.

Struktur och egenskaper hos makromolekyler varierar. Den primära strukturen är monomersekvensen. I biopolymerer finns ofta sekundär och tertiär struktur (t.ex. veckning hos proteiner, dubbelhelix hos nukleinsyror). Hos polymerer beskrivs ofta molekylvikt och dess fördelning, vilket kallas polydispersitet. Den stora längden och eventuella grenningar påverkar viskositet, smältpunkt och mekanisk styrka.

Bildning och klassificering: polymerisering kan ske som kedjepolymerisering, där långa kedjor byggs upp av enbart additioner, eller som kondensationspolymerisering där små molekyler avspjälkas som biprodukter. Molekylvikten mäts i dalton eller g/mol och makromolekyler uppvisar ofta bred molekylviktfördelning.

Användning och betydelse: makromolekyler är grundläggande för livsprocesser och utgör basen för många material, läkemedel och biokompatibla konstruktioner. Miljö- och hållbarhetsaspekter är viktiga vid syntetiska makromolekyler, särskilt när det gäller nedbrytbarhet och återvinning.