lössområden

Lössområden är landskap där löss, vindavlagringar av fin silt, dominerar markytan. Löss består främst av små siltpartiklar som transporteras långa sträckor av vinden och avsätts i nästan plana eller svagt kuperade områden. Avlagringarna bildas särskilt under glaciala och postglaciala klimatperioder och kan ligga som tjocka täcken ovanpå äldre jordlager.

Lössjordarna som utvecklas i dessa täcken är ofta mycket djupa och bördiga, med god vattenhållning och humusrika övre horisonter. De övre skikten är vanligtvis rika på näring, men löss som mark är relativt dåligt sammanhållna när de är våta, vilket gör dem särskilt känsliga för erosion och avrinning om vegetationen tas bort.

Globalt finns stora lössområden i centrala och östra Europa (t.ex. Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Tyskland), i Kina (Lössplatån) samt i nordamerikanska prärien. Lössområdena utgör ofta viktiga jordbruksregioner tack vare sina djupa, bördiga jordar, samtidigt som jordarnas skörhet kräver hållbara odlingsmetoder.

Geologiskt kännetecknas löss av relativt enhetlig partikelstorlek och låg sammanhållning när de är våta, vilket gör marken särskilt mottaglig för erosion. I forskning används lössavlagringar som arkiv över kvartärens klimatförändringar; deras färg, stratigrafi och fossilinnehåll ger insikter om tidigare miljöförhållanden.