låglänta

Låglänta är ett geografiskt begrepp som beskriver flack eller svagt kuperad mark med låg höjd över havet, vanligtvis nära havsnivån till några tiotal meter. Landskapet är ofta omfattande och jämnt böljande och förekommer i kustområden, längs floddalar och i sjöbasiner.

Bildning och jordarter: Låglänta områden formas till stor del av glacial- och postglacial processer, fluviala och marin avsättning samt långsam isostatiska justeringar. Jordarna består oftast av fertila jordar i översvämningsområden, organiska torvmassor i våtmarker samt leror eller silt i vattenmättade zoner. Grundvattennivån är ofta hög, vilket gör dränering central.

Hydrologi, ekologi och markanvändning: Landskapen hyser våtmarker, kärr och ett rikt växt- och djurliv som varierar med fuktförhållanden och latitud. Växtsamhällen sträcker sig från vass- och sävskog till mer ängsbetade flora. För människor är låglänta områden viktiga för odling, bete och bosättningar, men kräver dränering, erosions- och översvämningsskydd samt vattenförvaltning.

Regional kontext: Begreppet används i Sverige och i grannregioner för att beskriva breda, plana lågland längs Östersjöns kusttrakter och i stora floddalar. Det är relevant inom fysisk geografi, geologi och markanvändningsplanering eftersom hydrologi och jordegenskaper påverkar bebyggelse och skyddsåtgärder.