lågfrekvensåtergivningen

Lågfrekvensåtergivningen är en egenskap hos ljudåtergivningssystem som beskriver hur väl systemet återger ljud i de låga frekvensområdena. Den omfattar vanligtvis ljud ned till cirka 20 Hz och upp till ungefär 200 Hz, där bas- och subbasregister dominerar. En god lågfrekvensåtergivning bidrar till upplevelsen av vikt, djup och kontroll i musik, film och live-ljudproduktion.

Frekvensresponsen vid låga frekvenser mäts vanligtvis som ljudtrycksnivå i decibel över frekvens. En vanlig måttstock är -3 dB-punkten, där nedre gränsen för utbredningen definieras. Tester utförs i akustiskt reglerade miljöer med signaler som rosa brus eller sinusvågor, och resultatet beskriver hur väl systemet följer en given kurva och hur jämn responsen är över frekvenserna.

Faktorer som påverkar lågfrekvensåtergivningen inkluderar högtalarens storlek och känslighet samt lådans konstruktion. Sluten låda har ofta bättre kontroll men lägre utsträckning än portad (ventilerad) låda som kan förbättra lågtonerna men kan skapa resonanser. Portstorlek, interna dempningar och förstärkning spelar roll, liksom kvalitet på drivrutiner och eventuella digitala förstärkningseffekter.

Rumsliga faktorer har stor påverkan. Rummet introducerar reflektioner, stående vågor och driftsfenomen som kan förstärka eller dämpa bassfrekvenser beroende på placering, mått och möbler. Placering av högtalare och subbas, korsningar och rumskorrektion används för att jämna ut den upplevda lågfrekvensresponsen.

Användning och mål är viktig i olika sammanhang. Inom hi-fi och hemmabio syftar lågfrekvensåtergivningen till att ge tydlig, kraftfull bas utan onormal distorsion. Inom biografljud och scenljud används ofta flera subwoofers och noggrann rumsimulering för att uppnå jämn bassrespons i olika publikmiljöer. Mätningar kompletteras ofta av subjektiva bedömningar och anpassningar via DSP eller akustisk behandling.