luktorganen

Luktorganen är det sensoriska system som gör det möjligt att uppfatta dofter. Hos människan utgörs luktorganen av luktepitelet i näshålan, luktbulben och de centrala fornloken som bearbetar doftinformation. Luktepitelet ligger i näshålans övre del och består av luktceller (luktreceptorer), stödjeceller och basalceller. Luktcellerna har långa cilier som bär luktreceptorerna; varje luktcell uttrycker en typ av G-proteinkopplad receptor som aktiveras av specifika doftmolekyler. Bindning av en doftmolekyl till sin receptor startar en transduktionsväg som genererar en receptorpotential och i förlängningen aktionspotential i luktcellen.

Luktfibrerna lämnar luktepitelet genom näshålans tak och passerar genom cribriformplattan till luktbulben (bulbus olfactorius). I luktbulben bildas glomeruli där axon från luktceller synapsar med mitral- och tuftceller. Dessa celler projicerar sedan vidare via tractus olfactorius till flera centra i hjärnan, bland annat piriform cortex, amygdala och entorhinal cortex, samt till orbitofrontal cortex för medveten perception och integrering med smak och emotionella kopplingar. Luktbearbetningen omfattar både identifiering och associerade minnen samt emotionella svar.

Egenskaper och variation: antalet funktionella luktreceptorgener hos människor uppskattas till cirka 400. Doftsystemet har en relativt direkt koppling till cortex utan ett tidigt thalamiskt relay, vilket möjliggör snabba kopplingar mellan doft och minne eller känslomässiga respons.

Kliniska aspekter inkluderar anosmi (fullständigt luktbortfall), hyposmi och parosmi/phantosmi. Vanliga orsaker är infektioner i övre luftvägar, huvudtrauma, kroniska näspolyper och åldrande. Bedömning görs med luktbaserade tester som UPSIT eller Sniffin’ Sticks.