kvävenäring

Kvävenäring är hur växter och andra organismer får kväve, ett livsnödvändigt byggstenselement i proteiner, nukleinsyror och klorofyll. I naturen förekommer kväve främst i oorganiska former som nitrat (NO3−) och ammonium (NH4+). Atmosfäriskt N2 är mycket stabilt och kan inte användas direkt av växter utan att först fixeras av mikroorganismer eller göras tillgängligt genom mineralisering av organiskt kväve.

Växter tar upp NO3− och NH4+ genom rötterna. I växtens metabolism omvandlas NO3− av nitratreductas till nitrit och sedan till ammonium, som inkorporeras i aminosyror via GS/GOGAT-satsen (glutaminsyntas och glutamatoxoglutarataminotransferas). Denna kväveomvandling stöder syntesen av proteiner, nukleotider och pigment. Mikroorganismer spelar en central roll i kvävecykeln: mineralisering omvandlar organiskt kväve till NH4+, nitrifikation omvandlar NH4+ till NO3−, och denitrifikation kan producera N2 eller N2O. Läckage av NO3− till grundvatten och vårflodens avrinning är viktiga miljöfrågor kopplade till kvävenäring.

Brist på kväve ger tecken som klorotiska blad och försämrad tillväxt, medan överskott av kväve ofta ger snabb bladutveckling, försenad blomning och högre mottaglighet för sjukdomar. Kvävenäringens ekonomiska och miljömässiga aspekter uppmärksammas genom järnvägsmetoder som jordprov, balanserad gödsling, delad applicering, gröngödsel och växelbruk för att förbättra kvävegödslingens effektivitet och minska läckage.