kortslutningskrav

Kortslutningskrav, eller kortslutningsförmåga, är en central begrepp inom elektrisk installation och säkerhetsstandarder, särskilt inom elinstallationer och elnät. Begreppet avser den förmåga en elektrisk installation eller ett skyddsutrustning har att klara av och avbryta en kortslutning utan att orsaka skada på utrustning eller fara för personer. Kortslutningskravet definieras vanligtvis genom två huvudparametrar: kortslutningsström och kortslutningstid.

Kortslutningsström är den maximala ström som kan uppstå vid en kortslutning i systemet. Den beräknas utifrån spänning, impedans och kortslutningsförhållanden i nätet. Kortslutningstiden är den tid det tar för skyddsutrustning, som automatiska brytare eller säkringar, att bryta strömmen efter att en kortslutning inträffat. Syftet är att begränsa skador och brandrisk genom att snabbt isolera det drabbade området.

I Sverige regleras kortslutningskrav främst genom Svenska Institutet för Standarders publikationer, såsom SS-EN 61363 och SS-EN 60947-2, samt genom elinstallationsföreskrifterna (EI-föreskrifterna). Dessa standarder anger minimikrav för hur installationer ska dimensioneras för att klara kortslutningar utan att överstiga tillåtna temperaturer eller skador. Till exempel måste ledare och kablar vara dimensionerade för att tåla den förväntade kortslutningsströmmen under den tid det tar för skyddet att bryta.

Kortslutningskravet är särskilt viktigt i högspänningsnät, men även i lågspänningsinstallationer för att säkerställa funktionalitet och säkerhet. Felaktig dimensionering kan leda till överhettning, brand eller skador på utrustning. Därför är det viktigt att genomföra noggranna beräkningar och följa gällande standarder vid planering och utförande av elinstallationer.