minimikrav

Minimikrav är de lägsta krav som en leverantör måste uppfylla för att vara berättigad att delta i en upphandlingsprocess eller få ett tillstånd. De fungerar som en tröskel som säger vilka som får lämna anbud och hjälper upphandlande myndigheter att säkerställa att anbud uppfyller grundläggande behov, kvalitet, säkerhet och laglig efterlevnad.

Inom offentlig upphandling används minimikraven ofta i kravspecifikationer och i utvärderingen som tröskelvärden. Anbud som inte uppfyller minimikraven utesluts. Kraven ska vara objektiva, mätbara, verifierbara och proportionerliga i förhållande till uppdragets art.

Omfattning och formuleringsvänlighet: Minimikrav kan reglera teknisk prestanda, säkerhet, miljö, arbetsrättsliga och etiska krav samt ekonomisk stabilitet, certifieringar eller tekniska standarder. I praktiken anpassas de efter uppdragets karaktär och vilka risker som anses viktiga att hantera.

Rättsligt ramverk: I Sverige styrs minimikraven av upphandlingslagstiftningen (LOU) och EU-direktiv. Dessa regler föreskriver att krav får sättas på ett sakligt, icke-diskriminerande och proportionerligt sätt. Upphandlande myndigheter ska dokumentera minimikraven i kravspecifikation och säkerställa möjligheten för leverantörer att uppfylla dem utan onödig börda.

Exempel: byggprojekt kan kräva CE-märkning och följsamhet med byggnormer; IT-uppdrag kan kräva certifieringar som ISO/IEC 27001 eller efterlevnad av dataskyddslagstiftning; tjänster kan ange krav på tillförlitlighet och service nivåavtal.

Utmaningar: Om minimikraven är för breda eller oklara riskerar man att utesluta kvalificerade leverantörer och snedvrida konkurrensen. Det kräver tydlig dokumentation och tydiga verifieringsmetoder.

Se även: kravspecifikation, upphandling, LOU, upphandlingsutvärdering.