korrosionsbeständigt

Korrosionsbeständigt beskriver egenskaper hos material, beläggningar eller behandlingsmetoder som motstår kemisk eller elektrolytisk nedbrytning i miljöer där korrosion är ett vanligt problem. Motståndet beror på materialets sammansättning, mikrostruktur och ytförhållanden samt eventuella skyddande lager.

Vanliga korrosionsbeständiga material inkluderar rostfritt stål (t.ex. 304 och 316), där krom bildar ett passivt oxidlager som begränsar reaktionen med omgivningen; titan och vissa nickel- baserade legeringar; aluminiumlegeringar som bildar ett skyddande aluminiumoxidlager. Ytbeläggningar såsom galvanisering, anodisering, keramiska och polymerbeläggningar samt kemisk eller elektrokemisk passivisering ökar motståndet.

Korrosionsformer varierar med miljön och inkluderar homogen korrosion, galvanisk korrosion mellan olika metaller, pits, crevice corrosion och sprickbildning vid spänningspåverkan (SCC). Miljöfaktorer som havsvatten, salter, sura eller basiska lösningar, temperatur och tillgång till syre påverkar motståndet. Vid materialval tas dessa faktorer i beaktning tillsammans med kostnad och hållbarhet.

Bedömning och standarder: Korrosionsbeständighet utvärderas genom tester som saltstänkstest (ISO 9227, ASTM B117), polarisations-test (ASTM G59) och accelererande korrosionstester. Resultaten används för materialval och för att specificera ytbeläggningar eller skyddssystem.

Användning och design: I praktiken görs valet mellan korrosionsbeständigt material och kostnad baserat på miljö och krav. Exempel: rostfritt stål används inom livsmedels- och medicinteknik; titan och nickelbaserade legeringar i kemisk industri; aluminiumlegeringar i byggnader och fordon. Underhåll, korrekt driftsmiljö, regelbunden inspektion och åtgärder som ny beläggning eller katodskydd förlänger livslängden.